Sofie Andersson

Om jag skulle suttit här för ett år sen hade jag inte trott mig själv. Vem anade att jag hade kraften att söka mig utomlands och plugga? Men nu sitter jag här, med blandade känslor så det står härliga till och mindre än en månad till jag åker. Klumpen i magen börjar byggas upp nu när jag inser att jag kommer lämna allt som jag håller kärt i flera månader. Jag har redan insett hur mycket min familj, vänner och mina djur betyder för mig och att jag aldrig skulle kunna lämna landet längre än det jag ska göra nu.

Redan nu känns det som att 4 månader är som en evighet. Det känns som allt jag gör blir sista gången. Och visst är det så, jag kommer lämna allt detta, och kommer komma hem till en helt annan verklighet. Folk flyttar iväg över hela Sverige och relationer till vänner och familj kommer att ändras. Det är inget snack om det. Men jag tror bara inte att jag är förberedd på det. Och kommer jag känna likadant när jag väl varit där?

Jag vet att man kommer behöva olika människor vid olika tidpunkter i livet, just nu känns det som jag fångat dem, men lämnar dem hemma. Förhoppningsvis kommer jag komma hem starkare, klokare och med erfarenheter som jag inte skulle kunna få på något annat sätt.Jag skulle värdera annorlunda(gör jag redan).

 Har varit i Stockholm i två dagar och fixade visum bland annat. Nu är det bara resväska och lite småplock kvar. Snart åker vi... det känns sådär...